Den 27 oktober gick remisstiden ut för att lämna synpunkter på betänkandet Nästa fas i e-hälsoarbetet (SOU 2015:32). Utredningens förslag att inrätta ett centralt statligt ordinationsregister omfattande i princip samtliga svenskars medicinering är minst sagt kontroversiellt. Kirei har emellertid inte skickat något yttrande till Socialdepartementet då man bör kunna förutsätta att andra remissinstanser tar hand om att såga förslaget, men då frågan har ett stort allmänintresse sammanfattar vi här ändå våra synpunkter.
Problemet man försöker lösa är att läkare som ordinerar läkemedel inte alltid har tillgång till en patients pågående läkemedelsbehandling, vilket riskerar leda till att samma läkemedel förskrivs dubbelt eller att läkemedel som när de kombineras får svåra konsekvenser med stort lidande till följd. Det är inte svårt att se angelägenheten och nödvändigheten av att personal inom hälso- och sjukvården skyndsamt får möjlighet att ta del av de uppgifter om recept som idag förs i receptregistret. Vår uppfattning är emellertid att detta borde kunna ske redan idag genom samtycke i enlighet med bestämmelserna i 4 § receptregisterlagen, för att på så sätt åstadkomma utlämnande av information på medium för automatiserad databehandling. Inera AB har också tagit fram en teknisk lösning som bygger på sådan utlämnandeform. Att lösningen inte realiserats beror på osäkerheter kring eventuella krav på manuella moment och tidsfördröjning vid sådan utlämning. I och med HFD:s avgörande den 29 oktober i mål 1356-14 borde dessa frågetecken vara slutligt undanröjda, och vidareutveckling av den redan framtagna lösningen kunna fortgå.
Det första steg som utredningen föreslår (s. 307 ff) för att medge direktåtkomst till uppgifterna synes därför vara onödigt, och det omedelbara behovet bör kunna tillgodoses inom ramen för befintlig lagstiftning. Detta under förutsättning att det går att inhämta patientens samtycke på ett praktiskt genomförbart sätt.
Samtidigt driver landstingen genom Inera AB ett specifikt utvecklingsarbete för att skapa en nationell ordinationsdatabas (NOD-projektet). NOD syftar till att på nationell nivå kunna utbyta information om patienters läkemedelsbehandling, det vill säga en nationell, samlad läkemedelslista inom ramen för regelverket med sammanhållen journalföring.
Vår uppfattning är att de utvecklingsinitiativ som tagits och som genomförs för att inom detta område skapa en nationell struktur för informationsutbyte, åtkomstkontroll och uppföljning bygger på sunda avvägningar mellan de enskildas personliga integritet, uppgifters tillgänglighet och intresset av att på ett trovärdigt sätt kunna följa upp hur uppgifterna används. Strukturen grundas också i att respektive vårdgivare ansvarar för den egna behandlingen, och uppgifterna lokaliseras genom ett engagemangsindex.
Det är dock frivilligt för vårdgivare att delta i sådan sammanhållen journalföring (6 kap. PDL). Vi anser att det är problematiskt att det inte finns en tydlig tidplan för införande av ett obligatorium för sammanhållen journalföring inom offentligt finansierad vård, och det är anmärkningsvärt hur långsamt utvecklingen förs framåt inom detta område. Utredningen konstaterar också att om det vore obligatoriskt för vården att utbyta journaluppgifter på detta sätt skulle det påverka hanteringen av samtliga uppgifter i journalen, inte enbart uppgifter om ordinationer, och att det troligen finns flera argument för att det skulle vara önskvärt.
I övrigt konstateras endast att införande av ett obligatorium kring sammanhållen journalföring bör utredas separat och föreslår istället att ett statligt centralt läkemedelsregister (läkemedelslista) inrättas som e-hälsomyndigheten ska ansvara för, trots att myndigheten saknar egna behov för personuppgiftsbehandlingen och utan att tydligt avgränsa ändamålen med läkemedelslistan. Samtidigt ska något hundratusental inom hälso- och sjukvården ha direktåtkomst till uppgifterna. Det finns inte heller några förslag på begränsningar avseende aktuell patientrelation eller samtycke när en vårdgivare vill behandla personuppgifter som registrerats av en annan vårdgivare.
Att samla uppgifterna på detta sätt och samtidigt vidga användningen och åtkomstformerna till uppgifterna medför i vår uppfattning så stora risker att förslaget inte bör genomföras. Istället bör det helt nödvändiga arbetet med utvecklingen av sammanhållen journalföring påskyndas och funktionen för nationell ordinationsdatabas prioriteras. Detta borde vara en självklar slutsats då en ordinatör naturligtvis även har behov av de uppgifter som finns i patientjournalen.
Det är även rimligt att reformera läkemedelsregistret och receptförteckningen. Men i en sådan framtida läkemedelslista bör endast de uppgifter som det finns ett behov av över verksamhetsgränserna, mellan vård och apotek, få förekomma. Uppgifter som redan enligt befintlig lagstiftning ska finnas i en journal, och som apotek inte har behov av, bör såsom i dagsläget enbart förekomma i patientjournalen. Vidare synes det möjligt att, genom användande av integritetsskyddande tekniker och med den struktur för informationsutbyte som sammanhållen journalföring grundas i, lindra de risker för integritetsintrång som är förknippade med en gemensam läkemedelslista.
Det är inte rimligt att som utredningen föreslår runda patientdatalagen och de ansträngningar som görs inom hälso- och sjukvården och som syftar till att inom ramen för befintlig lagstiftning och nuvarande informationsutbytesformer åstadkomma samma nyttor. Att utvecklingen inom området för sammanhållen journalföring går långsamt är inte skäl nog att överge dessa principer för att istället inrätta ett centralt register med drastiskt större informationssäkerhets- och integritetsrisker som följd. Snarare bör orsakerna till den långsamma utvecklingen inom sammanhållen journalföring angripas. Den interimlösning som synes kunna åstadkommas genom utlämnande av information på medium för automatiserad databehandling bör kunna anses vara tillräcklig i mellantiden, så att en långsiktig och väl fungerande lösning kan utarbetas inom initiativet för den nationella ordinationsdatabasen (NOD-projektet) som i sin tur bygger på det regelverk och den struktur för nationellt informationsutbyte som sammanhållen journalföring utgår ifrån.